Jag blir glad av färg. Och att färga garn blir därför en slags själavård. Men ibland vill man förena nytta med nöje. För att öva på att harmonisera färger valde jag att försöka mig på att färga garn efter de fyra elementen, jord, vind, vatten och eld. Behöver jag säga att jag är nöjd över resultatet!
Jag har snöat in på att sy kjolar. Sen jag börjat få tillbaka lite midja efter graviditeten har det blivit tre kjolar. Det är kul att ha fått tillbaka lusten att sy igen. Det är ju liksom roligare att sy till sig själv när kläderna sitter lite snyggare. Självklart är det cyklar på två av kjolarna!
Jag har fått en bäbis med monster på rumpan!!!
Min mor har stickat och broderat ett par byxor till Bäbis-Gro, och ett par till min stora grabb också, efter en idé som nån kamrat skickat till mig via facebook för en liten evighet sedan.
Så till ett förtydligande från gårdagens inlägg om mitt regnbågsfärgade garn: För att få längre rapporter när jag flamfärgar garn så behöver jag dela upp garnet från härvan. Vid mina första försök lindade jag av garnet runt en bok och knöt om vid vart tionde varv. Detta trasslade dock lätt. Min mor såg mina försök och erbjöd sig att sticka upp garnet, väldigt löst med sina största stickor. Hon stickar x antal maskor, sen låter hon garnet löpa ca 30 cm, sen kommer ett nytt stycke med maskor osv. Detta blir då ett gäng löst stickade fyrkanter sammanbundna med trådar som tillsammans bildar en ring.
När jag regnbågsfärgar vill jag ha ett antal som är jämnt delbart med 3 och i detta fall är det 21 fyrkanter som tillsammans väger 600 gram. Jag börjar med att göra ett gult färgbad där jag lägger i en fyrkant (denna blir bara färgad i gult). Strax efter det lägger jag i två fyrkanter till, de som angränsar till den första. Jag lägger i dem pö om pö tills jag har lagt i 13 stycken totalt. När det färgbadet är klart gör jag samma sak med blått och rött, men börjar med att lägga i den fyrkant som kom på tur men inte hamnade i det gula färgbadet, Den på ena sidan blir helt röd och den på andra sidan blir helt blå. Låter det invecklat? Jo, det kräver lite koncentration och känsla för temperatur osv. Men oj va tjusigt det blir.
5,5 år är en lång tid. Det är ungefär så länge som jag har haft den här bloggen. Jag har på den tiden gift mig, flyttat ut till hus på landet, fått två barn, pluggat på universitet, startat företag, fått världens bästa jobb, hållit en hel drös med olika kurser, byggt växthus, skaffat höns, skaffat honungsbin, börjat prata i radio och en hel mängd andra saker också förstås. Oftast känns det som att jag inte gör nånting. Men med facit i hand undrar jag hur fasiken jag hinner med. De senaste åren har bloggen bytt skepnad. Tanken var från början att ha en hantverksblogg, men så kommer livet emellan. Jag hinner inte slöjda så som jag gjorde förr. Då kunde hantverket ta plats, uppta hela mitt fokus. Jag kunde hålla på i många dagar i sträck, vara uppe sent på nätterna, bara fokusera på en enda sak. Nu slöjdar jag i pauser, om jag orkar. Jag bara måste orka. Får jag inte slöjda dör jag i själen. Jag måste ta mig tid att slöjda för att leva. Kanske är det därför jag snöat in på att hålla kurser och på att undervisa sen jag fick barnen. När jag lär ut så slöjdar jag ju inte själv, men jag blir en del av deras skapande och på så sätt känns det för mig som om jag också är med och skapar just det de gör. Då hinner jag ju helt plötsligt med att slöjda hur mycket som helst!
Nåväl. Nu i helgen har jag faktiskt tagit mig tid att slöjda en del. Min son har hjälpt mig.
Vi har färgat garn. Vi färgade bl.a. 6 hg regnbågsfärgat garn med långa rapporter. Att färga garn är ett smidigt hantverk för mig nu. Det går förhållandevis snabbt och man har nästan alltid händerna fria. Mycket sköter sig själv bara jag har lite koll på det då och då. Så är det ju fantastiskt roligt att jobba med mycket färg också. Färg gör mig lycklig!
Ikväll har lilla Gro och jag tjejkväll. Grabbarna är nere på stan och slarvar så vi myser i soffan med en av Gros välkommen till världen presenter. Av mina två bästa vänner Malin och Sofia fick Gro nämligen boken Sagornas stickbok skriven av Celia B Dackenberg. Jag föll för Mymlanklänningen och projektet just nu är att få det att passa en vuxen kvinna som mig. Det stickas i lila och grått bomullsgarn och jag hoppas att mina och min mors beräkningar för att förstora mönstret kommer att stämma. Gro ska såklart också få en Mymlanklänningen. Hennes stickas just nu av min mor i samma färger fast i lin. För henne blir det istället att förminska mönstret så att det ska passa en liten bäbis. 
Nu är familjen komplett. För en månad sen föddes Gro. Den sista medlemmen i familjen Forsärla. Jag kommer inte trötta ut er med nått långt inlägg om värkar, blod, skrik och fostervatten. Det tar vi öga mot öga nån annan gång. Ni får nöja er med att allt gick förvånansvärt bra. Inga komplikationer, inga ånger-tankar, alla mår bra och ingen panik.
Vi har också fått kycklingar här hemma. Det är premiär för att kläcka kycklingar med äggkläckningsmaskin. 8 stycken har kläckts det senaste dygnet och de piper för fullt ute i hallen. Men visst är det märkligt att dessa små kycklingar bara behöver 3 veckor på sig från att ägget värps till dess att kycklingen kläcks. Och då kan kycklingen typ allt! Vi människor är 40 veckor i magen innan vi föds och då kan vi ingenting, och så förblir det väldigt länge. Jag funderar ibland på hur gammal en unge måste vara för att klara sig helt själv (om vi hade lärt den rätt saker). Men efter lite grubblerier brukar jag komma fram till att den tanken egentligen blir märklig när vi lever så som vi gör. Vi är ju alla beroende av varandra och jag tror inte att någon i hela landet är helt oberoende av andra. Därmed känns det ju märkligt att tänka sig att ungen måste kunna klara sig helt själv. Det är ju t.ex. inte så att gemene man jagar och odlar sin egen mat, man handlar ju i affär. Och hur gammal måste man vara för att kunna handla i affär? Inte särskilt stor. Svårare däremot att laga till maten. Men då finns ju restaurang. Skulle Frej på 2,5 år klara sig själv? Nää, inte särskilt länge i alla fall. Men med lite träning skulle han nog kunna bli väldigt självgående ganska snart. Det är inget jag eftersträvar. Det är viktigt att kunna ta emot hjälp. Men det är spännande att fundera på hur olika vi djur är rustade för livet. 
Ibland behöver man bara bryta mönstret.
Det är idag 9 dagar kvar till beräknad förlossning. Jag kommer alltså vara gravid i max 23 dagar till. Det är ju inte så länge, men ändå känns det så tungt, tröttsamt, träligt och trögt. Men det är ju som sagt inget nytt under solen. De här senaste tre åren har ju varit såna från och till (mest till).
Jag fastnar lätt i soffan och bara slösurfar bort timme efter timme. Det mår jag inte bra av, men jag orkar liksom inte ta mig för nått annat. Lite som den där känslan innan man ska ut och träna. Man tänker: ”nää, det regnar ju lite nu, jag tar det sen, är jag inte lite förkyld” osv.
Vid förra förlossningen var jag ju så trött. Så nu har jag lovat mig själv att vila som de här sista dagarna just för att undvika att vara helt slut på förlossningen. Det går sådär måste jag erkänna. Eftersom både Jon och jag är hemma mest hela dagarna så blir det att vi hitta på massa saker tillsammans som vi annars inte känner att vi har haft tid med. Vi åker på spontana små utflykter vilket ju är väldigt trevligt, men kanske inte toppen för en viloperiod. Jaja, förhoppningsvis ger dessa små roadtrips mig mer energi än jag förlorar. Det är skönt att komma ur soffans förlamande grepp. Och det är ju också en av de saker som gör att jag älskar min make så mycket, att han får mig att bli mer aktiv och göra mer än vad jag tror att jag klarar av.
Människor flyr för sina liv. Jag har sett bilden på den döde pojken som spolats iland när han och hans familj försökte ta sig till ett tryggt liv. Han var lika stor som Frej. Jag har drömt om att fly efter det. Vart skulle jag ta vägen? Hur skulle jag ta mig fram? Vad skulle jag ta med? Det knyter sig i magen. Jag har ingen aning om vad jag skulle göra om jag tvingades fly. Jag skulle stanna så länge det gick men när livet står på spel skulle även jag ge mig av med min lilla familj. Jag tänker på hur desperat flyktingarnas liv måste vara. Vad de har varit med om och vilka hot de utsatts för. De lämnar allt och riskera sitt och sina familjers liv på en flykt på obestämd tid med obestämt mål. Vi har plats. Kom hit. Vägen är alltför farlig, men att stanna är värre. Tänker på om det var Frej som låg där på stranden… Det får aldrig hända. Nu måste alla hjälpas åt.
Jag är så himla trött på att vara trött!
Har ni spelat Sims? Ni vet det är dataspelet då man är en liten människa, eller oftast en hel familj, och man ska se till att de mår bra, har bra jobb, får bra relationer, har ett fint hem osv. För att veta hur de här små datamänniskorna mår har varje människa några staplar som visar hur hungriga de är, hur trötta de är, hur stort deras behov är av andra människor osv. De har som behovs-staplar helt enkelt som man som spelare eftersträvar att få så höga som möjligt. Annars blir den lilla datamännniskan ledsen, långsam och kan få sparken från sitt jobb. Jag känner mig ibland som en sån liten datamänniska. Inte på sättet att det är nån annan som styr mig. Men just det där med staplarna över olika behov känns relevant. Jag kämpar med att få upp mina staplar. Men de här tre senaste åren har de verkligen legat i botten. Hur mycket jag än vilar blir jag aldrig pigg, hur mycket jag än äter blir jag aldrig mätt nån längre stund och kraften för att åka iväg och umgås med vänner, lägga ner lite extra tid på jobbet eller ens städa iordning mitt hem finns inte. Jag vet att det beror på mina graviditeter, amningen och på att ha småbarn är väldigt krävande. Och folk säger att det blir bättre sen och bla bla bla. Men jag är så himla trött på att leva i hoppet om ”sen”. Det känns liksom inte som att jag lever nu, jag bara överlever. Är som ett kärl för en annan. Finns bara för deras skull. Och nu har det gått över tre år sen det började… Den bästa känslan efter att jag fött mitt första barn var inte nån babylycka. Nää, det bästa var att för första gången på många många månader kunna kissa länge, inte behöva bli väckt flera gånger av att man var kissnödig på natten och att jag äntligen inte blev så andfådd att jag behövde sätta mig för att vila bara för att jag gått upp för trappen. Jag vill ha min kropp tillbaka! Jag vill ha min ork tillbaka! Jag hoppas att det blir bättre efter att den här graviditeten tar slut. Nu har jag ju bestämt mig för att inte amma och förhoppningsvis förkortar det mitt lidande. Det finns en dag i mitt liv då allt var toppen, det var min och Jons bröllopsdag. Då kände jag ren lycka och jag längtar tillbaka till den känslan. De flesta dagar är grå. Såna dagar man inte minns. Sen finns de nattsvarta. De har blivit för många nu de senaste åren. Om jag bara orkade mer… Jag tänker Sen, Sen, Sen blir allt bra igen. Det är bara att härda ut, överleva och låta tiden gå medans jag tittar på från sidan om. Väntan. Usch va deppigt det blev nu. Det är idag 55 dagar kvar till beräknad förlossning av mitt absolut sista barn. Jag kommer inte ha tillbaka min kropp och min ork direkt efter det, jag vet det. Men det är i alla fall ett etappmål. Sen så, sen, sen, sen.
Nu är tredje avsnittet av mitt radioprogram Pussel inspelat. Nu är det upp till de som kan att redigera så att det kan sändas nästa tisdag. Det känns skönt att ha det klart och jag tror att det kommer bli bra. Jag börjar få in snitsen lite nu även om jag ser det just som ett pussel, något som växer, fragment av en större bild som ensamma kanske inte är logiska men som tillsammans med tiden formar nånting större och mer begripligt. Tranås är så bra på det sättet att om man har en idé så är det inte så himla svårt att förverkliga den. Jag ville nu ha ett radioprogram, då mailade jag lokalradion och frågade om det gick bra och de sa Javisst! Enkelt!
 | Fröken Slöjd om Kjolfrossa |
 | Matilda om Färg |
| Fröken Slöjd om Färg |
 | datadance om Gro och grubblerier |
 | Kerstin Hörnell om Gro och grubblerier |
Matildaskrypin 